Snart börjar det första statspartsmötet om klustervapenförbudet. Det är den övervakningsmekanism som staterna upprättar mellan sig själva för att på så sätt tillse att förbudet efterlevs och på vilket sätt. Tro mig, det är väldigt pinsamt för de stater som måste deklarera inför de andra att de inte skött sig.
Rapporter om hur många dollars det ska ges i bistånd till överlevande, hur det går med skrotningen av sina egna klustervapen och kanske till och med berätta att man även ser förbudet som ett förbud mot investeringar i klustervapenföretag.
Det är vad som kommer att ske nästa vecka på den historiska konferensen i Laos. Sverige är där. Som observatörer. Detta eftersom vi inte har ratificerat förbudet. Då kan vi inte heller påverka konferensen i samma utsträckning. Och vi behöver därmed inte heller påbörja skrotningen av Bombkapsel 90. Dumt!
Klustervapen drabbar till 98% civila och ligger ofta kvar oexploderade i åratal efter att de använts. Därmed fortsätter kriget mot civilbefolkningen långt efter att ett krig upphört.
Garachi skadades av en klusterbomb 1983 i Västsahara. Eftersom han inte fick tillgång till medicinsk vård försämrades hans syn och idag är han helt blind.
