Om behovet av att stärka förbudet
Diskussionerna om hur klustervapenförbudet ska stärkas är i full gång här i Beirut. Om det är något som är väldigt tydligt är det uppdelningen mellan de länder som är drabbade av klustervapen, och de länder som är innehavare.
Drabbade länder som Afghanistan, Laos och Libanon är starka förespråkare för snabbare åtgärder och stöd till röjningsaktiviteter och få fler länder att ansluta sig till förbudet. Länder som innehar och måste skrota sina vapen har inte alltid samma entusiastiska ansats.
Det är väl ganska självklart, tänker de flesta. Exakt, säger jag. Det är väl inte så konstigt att drabbade länder inte vill något annat än att kunna få bli fria från klusterbomber och andra explosiva lämningar från krig. Igår berättade Vietnam att med nuvarande resurser skulle det ta 400 år till innan landet är helt röjt. 400 år!
Röjning i södra Libanon Helt klart måste internationella samfundet öka sina ansträngningar att hjälpa till att röja drabbade områden. Att landområden inte går att bruka eller hindrar nödvändiga transporter försvårar samhällsutvecklingen. Förutom det hemska lidande minor, klusterbomber och andra lämningar från krig orsakar, hindrar de också fattigdomsbekämpningen och den socioekonomiska utvecklingen. Rapporter över det ekonomiska stödet till drabbade länder är inte så roliga att läsa, eftersom finansieringen från givarländer minskat de senare åren.
Mycket arbete återstår alltså att göra. Men jag vill också lyfta fram positiva nyheter. Tack vare konventionen som förbjudet klustervapen har 64 miljoner (!) explosiva substridsdelar förstörts från innehavarnas vapenlager. Därmed har vi också förhindrat dem från att användas i framtiden. Och då ska man ha i åtanke att förbudet knappt funnits i tre år.
12 september är en bra dag
Bilarna tutar på gatan utanför och på rummet fläktar AC:n. Det är fortfarande varmt trots att klockan är strax efter midnatt i Beirut.
Jag inser att 11 september just har passerat. Det finns många 11 september att minnas. Mordet på Anna Lindh 2003, militärkuppen i Chile 1973. Och så 11 september 2001 så klart.
Det har skrivits så många kloka ord om de senaste 10 årens fasansfulla effekter sedan terrorattackerna i New York och Washington och det efterföljande kriget mot terrorismen. Fredsperspektivet har verkligen hamnat i skymundan hos politiska rådgivare, bland en stor del av massmedia (när kommer fredskorrespondenterna?) och i människors medvetande.
Det är vid stunder som dessa, då de skyhöga militära utgifterna, en ökad svensk vapenexport och inte minst ett mörkt decennium bakom oss ligger tungt i medvetandet, då kommer jag att tänka på var jag befinner mig. Jag befinner mig på en plats som innehåller så mycket hopp och engagemang att jag definitivt vågar tro på framtiden.
Det finns så mycket som bevisar att det visst går att nå resultat. Fredsarbetet har gjort viktiga landvinningar trots ett krig mot terrorismen. Trots vetskapen om krigen och den nationella hänsyn som styr så mycket av säkerhetspolitiken idag finns det människor som oförtrutet kämpar för att göra världen bättre.
Mohammad el Aal, södra Libanon. Foto: Cluster Muniton Coalition Sommaren 2006 rasade kriget mellan Israel och Libanon. Det var då omvärlden fick upp ögonen för det enorma humanitära problem som klustervapnen utgör. Läs exempelvis den otroligt rörande berättelsen om Mohammad Abd el Aal, en pojke på 12 år som trampade på en klusterbomb för två år sedan när han var ute och vallade familjens får och då miste ett av sina ben.
Fem år senare har vi ett internationellt förbud mot klustervapen på plats tack vare ett stort engagemang från civila samhället och ett antal välvilligt inställda stater. Tillsammans har vi åsidosatt kortsiktiga militära överväganden till förmån för ett långsiktigt arbete för att skydda civila och för att åter bygga upp freden i drabbade områden.
Hela veckan hålls en internationell konferens i Beirut om klustervapen. Konferensen kommer diskutera strategier och rapporter över hur vi kan stärka förbudet ytterligare. Svenska Freds är med och deltar som observatörer. Det brukar man få göra som NGO:representant och har därmed inte heller någon besluts- eller rösträtt. Även den svenska delegationen deltar som observatörer. På grund av att Sverige ännu inte ratificerat...
Imorgon åker jag till Nabatiyeh i södra Libanon för att besöka ett center som arbetar med att röja de klusterbomber som Israel släppte över området sommaren 2006. Vi kommer också besöka ett rehabiliteringscenter för de som drabbats.
Den 12 september kommer bli en bra dag. Jag känner det på mig.
